Update: Efter att läst igenom mitt inlägg x-antal gånger så börjar jag äntligen förstå att stor del i det jag gör är för det mesta fel. Det är skillnad på att pressa sig tills man mår dåligt (det vill säga som jag gör i vissa fall) eller pressa sig tillräckligt för att prestera. Mina föräldrar tror jag är de personer som håller kvar mina fötter på jorden. De som får mig att inse att det är okej att göra fel, att inte alltid lyckas och vara mänsklig. Jag må inte alltid förstå men de är ändå de personer jag vänder mig till eftersom det oftast är de som har rätt. Ni fick en inblick på hur jag tänker ibland, hur jag kritiserar men det betyder inte att ni ska göra samma sak osv. Jag ska verkligen försöka ändra mitt sätt eftersom jag nu i efterhand sett det från andras perspektiv hur illa det är och hur det påverkar mig.
Jag är inte bra på att blogga, detta är ett konstaterande. Jag är inte bra på att prata om mina känslor men kan skriva om de, även detta är ett konstaterande. Jag är en person som aldrig blir nöjd men det finns säkert flera människor än jag. Grejen är den att folk alltid klagar på att vi kan peka ut andras fel, men jag tror vi är lika kritiska mot oss själva och pekar ut våra egna fel med.
Jag är en person som jobbar (ibland) så hårt för att lyckas, för att sedan bara bli besviken. Det spelar ingen roll vad jag får för resultat, jag blir ändå inte nöjd. Dock är det lättare att klaga på mig själv och straffa mig själv när jag vet att jag försökt. Nu läser förmodligen vissa detta och dömer mig utifrån inlägget men egentligen så är det så himla mycket mer ni inte vet. Nu läser kanske även någon som känner igen sig men ändå inte alls är lik mig.
Varje dag på weheartit, tumblr, instagram eller vilket socialt nätverk du vill använda finns det bilder eller texter om hur bra du är som person och att du inte borde ändra det. Att alla kan ha en dålig dag, att det är okej att inte alltid lyckas att vara bäst, men för mig handlar det inte alltid om att vara bättre än andra utan det handlar om att vara bättre än mig. Nu låter det klyschigt men det är ren fakta, även om lärare vill tolka det som "pressar sig för hårt", eller om läkare vill säga "det tar för mycket på hennes blodtryck" så kommer jag inte ändra mig. Jag vill inte.
Jag mår bättre av att ge mig själv kritik, att lägga lite skuld på mig och få känna lite ångest över min prestation för att sedan lyckas bättre. Jag kommer ju inte direkt pressa mig själv till bättre resultat om jag hela tiden får höra "du är bra vännen", "det blir bättre nästa gång", "du behöver inte alltid lyckas" eller "du är så duktig att du får ha en dålig dag". Det är rena rama bullshit, det är som tröstsnack istället för peppning.
Jag har en vinnarskalle och det är något man inte tar bor eller ignorerar, det är tankar som får dig att göra på det sättet eller tänka på det sättet.
Dessutom förutom att klaga på mig själv och andra så älskar jag att klaga om dessa vardagliga ämnen.
Jag ber om ursäkt om någon tog illa vid, ni får mer än gärna kommentera eran åsikt i kommentarerna som anonym eller med namn. Kraam
(Ni får även titta in oftare, det är inte bara klagomål som bjuds på bloggen haha)
