Så många gånger jag velat gått in och bara rensat och raderat bloggen men en långsint och ångestfylld person som jag är så lyckas jag aldrig. Jag vet inte ens om jag verkligen vill det. Det enda jag vill egentligen är att börja om.
Sen har vi ju det faktumet att jag har en sorts vana, som folk jämt och ständigt säger åt mig är dålig och anser att jag klarar mig bättre utan. Ibland håller jag med och ibland inte alls och det är att jag över analyserar.
Inte olika scenarion och händelser utan bokstavligt talat ALLT. Det som hänt, det som ska hända, det som kan hända och allt där intill. Både bra och dåliga scenarion, oftast är de dåliga. På det sättet är jag alltid beredd på vad som kan tänkas hända. Desamma gäller när någon säger något positivt eller ger ett löfte. Jag har alltid två förklaringar eller andra synvinklar gällande det så jag är beredd ifall det skulle brytas. På det sättet blir jag inte besviken med tiden.
Det är mitt sätt att bygga upp väggar och gömma mig bakom de. Det är då jag är steget framför, och är beredd på en annan plan. Så skulle jag bli sårad, ledsen eller sviken så kommer det inte vara lika hemskt. Jag har varit där innan, så därför förstår jag inte när folk säger åt mig att jag klarar mig bättre utan. Jag har varit utan mina väggar och det är inte ett ställe jag vill tillbaka till. Att vara sårbar.
Visst vore det sköt att för engångskull inte behöva analysera allt, att bara vara, se vart det leder eller inte tänka på det någon säger men samtidigt varje gång jag inte gjort det eller låtit det vara så har det slutat med en besvikelse. Mina väggar är mitt skydd och när jag skriver här eller någonstans överhuvudtaget så släpper jag in människor innanför det.