SMÅ TANKAR

Jag har kommit fram till att jag saknar en trygghet. Jag känner mig så pass ensam att jag söker tröst och närhet på fel ställen. Jag är så van vid att jag fäster mig vid människor snabbt och när de försvinner lika snabbt är det jag som står där ensam och tom. Jag saknar inte längre personer utan det jag hade med de. Kopplingarna, närheten, trösten och tryggheten.

Det är så otroligt skönt att veta att det finns någon där om man behöver det, någon att förlita sig på och ha som en del av sig, Mina tankar kan bli för många ibland och att ha någon att dela de med är något jag både tycker är vackert och uppskattar.

Bloggen är lite så. Jag tröttnar på den, tycker om den, vill skriva, och sedan lägga ner. Bloggen är en tröst plats där jag kan gnälla och skriva som en biterfitta utan kommentarer och konsekvenser på det. Vilket är otroligt skönt, men att konstant sätta ord på känslor och papper är inte alltid optimalt.

Sist jag bloggade var innan jag åkte till Libanon och min sommar där var allt. Jag behövde mer tid och bara vara. Men min kusin från Malmö gifte sig och där var jag brudtärna typ. Plus 2 andra kusiner och sedan 3 familjevänner också, så bröllop och lyckofester har jag verkligen bara gått på. Älskar det om jag ska vara ärlig, denna sommar var verkligen lyckans sommar.

Sen kom jag tillbaka dagen innan skolan. Dagen innan jag skulle ha min sista första dag på gymnasiet. Dagen innan mitt sista sommarlov var slut. Jag låter riktigt djup när jag skriver det så men det är ren fakta faktiskt. Rutinerna rullade väl på tills för någon vecka sen när "farfar" gick bort. Jag vet inte hur mycket och länge jag faktiskt tryckt undan det och känslorna med det, men jag har verkligen inget svar på det. Det går i vågor. Ibland känns det bra att skratta andra äter skuld upp mig.

Nej men sammanfattningsvis så ska jag ta och börja blogga igen. Eller försöka iallafall.