YOU'RE JUST SOMEBODY I USED TO KNOW

Swedish first and English under: 

Hej, tänkte skriva av mig lite och jag vet att den här platsen inte kommer försvinna. Det är egentligen helt sjukt hur mycket som förändras genom ett ögonblick. Folk dör, människor föds och livet går vidare. För mig känns det som allting står still medans alla de andra gått vidare. Jag är fast i tankarna där folk sa att de aldrig skulle lämna mig eller ändra sig, men ingen höll vad de lovade. Folk dog, folk försvann och alla andra ändrades och här står jag och tittar tillbaka på allt som var. Ibland kan jag känna mig tom och att saknaden är enorm och ibland kan jag inte låta bli att skratta och verkligen leva livet, men det är sällan. Allt jag tänker på blir en röra som snabbt blir en knut jag inte kan få upp. Jag kanske överdriver men det är sånt jag gör, jag tänker på saker vi skrivit, på saker vi gjort och allt vi gått igenom och hur allt lyckades förändras på 2 minuter och 49 sekunder. Så lång tid tog det för oss att bli totala främlingar där igen nu av oss är den samma. Det känns som att jag mår bättre nu men jag kanske inbillar mig, för just nu saknar jag faktiskt dig. Jag vet att vi har det upp och ner men det är just det som får mina tankar att sättas igång, tanken om att allt aldrig kommer bli som förr.

//Hey, was thinking of writing a little bit and I know that this place won't disappear. It's really crazy how much has changed by one moment. People die, people are born and life goes on. To me it feels like everything is standing still while all the others moved on. I'm lost in my mind where people said they would never leave me or change their minds, but nobody did what they promised. People died, people disappeared and all was changed, and here I stand and looking back at everything that was. Sometimes I feel empty and missing is enormous, and sometimes I can not help but laugh and really live life, but it's rare. All I think of becomes a mess that quickly becomes a knot I can't get up. Perhaps I exaggerate, but there are things I do, I think of things we've written, the things we've done and all we been through and how things changed in 2 minutes and 49 seconds. That's how long it took us to become total strangers there again no one of us is the same. I feel like I feel better now, but maybe I'm imagining things, because right now it feels like i'm missing you. I know we have it up and down but it is precisely thoose thoughts that gets my mind ready to turn on, the idea that things will never be the same.