I TRIED TO SCREAM BUT NOTHING CAME OUT

Det var ett tag sen jag skrev, på riktigt alltså och  nu medan jag skriver vet jag inte ens om jag vill publicera detta eller om jag bara vill skriva av mig till utkast. Det är helt sjukt hur lätt det är att förlora någon man delat så mycket med, någon man hade planerat att ha vid sin sida livet ut.
Men precis när man lyckats komma över att man bor i 2 olika länder kommer det något värre i mellan. Jo nämligen döden, jag har skrivit om det förut och de var så känsligt och jobbigt då men egentligen är det ingenting i jämförelse med detta.
Jag hade planerat att du skulle vara där och att jag skulle kunna komma till dig när det behövdes, vem ska de yngre se upp till när du är borta? Du hann ju inte ens spendera livet ordentligt, du hann inte ens se de växa upp..det är en sådan skillnad från att se dig le och få mig att må bättre till att se dig sliten och levande på en tunn tråd. Det är mycket jag inte hade klarat utan dig, du lyckades alltid smitta av dig själv med ditt leende och trots att du är utsliten och sjuk nu lyckas du vara så otroligt stark inte bara för dig själv utan för oss andra som inte kan. Jag kommer alltid se upp till dig och det är med sorg och tårar i ögonen där jag skriver detta som ett farväl eller mera som vi ses (det vet jag att vi gör, för du har faktiskt lovat att aldrig riktigt lämna mig).

Jag Älskar Dig och kommer alltid att göra min Vän.