Ja, det händer igen och då menar jag inte den dåliga uppdateringen på bloggen utan då menar jag min hälsa. I Måndags den 11 hände 2 saker i mitt liv som jag fortfarande inte smält in. Jag har skrivit en gång innan på bloggen om min blodbrist som inte alls påverkar mig längre idag, utan jag mår bättre.
Dock hade jag inte berättat att mitt låga blodtryck är det som ställer till kaos. Det är egentligen inte farligt med lågt blodtryck, det är bara när det är under gränsen då det påverkar kroppen. Jag är ganska lätt påverkad när det gäller hur min kropp reagerar.
Jag blir oftast yr och känner att mina ögon är otroligt tunga. Det spänner extra mycket på en sida av mitt huvud (Om ni tänker er som migrän) och jag känner mig otroligt svag. Nu tycker ni säkert att det är något man kan leva med och det håller jag med om trots att det är jobbigt, men jag har vant mig. Grejen är den att det finns sätt att motverka det och få hjärtat att slå lite mer. Jag har övningar som jag oftast följer, jag har tabletter som hjälper mot yrseln (Typ som Alvedon, inget allvarligt).
Som ni märker har det blivit en del av min vardag, dock hade jag ingen aning att det kunde bli så allvarligt som kramp. Det värsta som hänt mig innan måndags var att svimma eller bara få minnes luckor ett tag. Men i måndags så blev det så mycket att jag inte kunde andas, jag kände hur nerverna drog ihop sig och hur allt i kroppen började stickas som nålar. Jag fick småningom hjälp av vuxna och en inhalator.
Det var alltså kramp i kroppen och min andning var inte längre regelbunden. Jag är jätte glad att Lisa var envis nog att ta med mig ner mot sjuksköterskan då de trodde att tiden verkligen spelade roll.
Dessutom vet ni om att jag nämnde snabbt i bloggen om min underbara mormors bortgång. Jag stod henne och farmor otroligt nära då jag aldrig lärt känna min döda morfar och farfar. Istället lyckades jag få den bästa kontakten med min mormor och farmor. Jag var förstörd efter hennes bortgång och jag kunde inte tänka mig att förlora någon mer. Men istället Förlorade jag även min farmor i måndags.
Efter att jag förlorat min ängel till mormor förlorar jag min underbara ängel till farmor endast 2 veckor efter. Då jag börjat känna att det kanske skulle kunna bli bra. Grejen är den att jag förväntade mig så mycket mer av människor runt om mig som tydligen ska vara mina närmsta...men istället fick jag de människor jag minst förväntat mig vid min sida.
Det är roligt hur alla påstår att de finns efter att man funnits för de. De tror det räcker med att säga det, visa det istället, försök få mig på bättre humör. Det är jobbigt att veta att man verkligen gjort allt för de i alla lägen och när man behöver de mest är de inte där. Det är i dessa lägen jag brukade ringa farmor eller mormor för att klaga men nu när jag inte har någon av de får det bli på bloggen. Nu vet ni i alla fall en hel del om vad som har hänt under tiden jag inte bloggat.
