WE BLAME SOCIETY IN THIS WORLD BUT WE ARE SOCIETY

Nu blir det helt enkelt ett sådant långt inlägg som ingen orkar läsa men egentligen borde. Min rubrik är det jag tänker utgå från. Jag spenderar vissa dagar framför min dataskärm och om inte vid datorn så är telefonen min ersättare. Jag spenderar dagar att kolla igenom bilder eller texter vare sig det är på facebook, instagram, twitter, lookbook, wehearit eller andra sidor. Jag är medlem om man ska säga så på nästan alla sidor jag nämnde. Sociala medier är en enorm del i våra liv och påverkar oss konstant. 
Jag är en av de som granskar varje detalj i varje bild.

Vi människor dömer och vi jämför och vi ger kritik utan att ens tänka på det. När jag ser personer (främst tjejer) som inte ens kommit till högstadiet än och bara bryr sig om att inte se för dålig ut, eller beter sig på ett visst sätt och hellre är dömda på det sättet än visar vilka de egentligen är då tappar jag hopp om mänskligheten.

Jag skriver inte för att peka ut någon för jag är minst lika delaktig i detta. Jag har fördomar, jag slänger ur mig saker och jag tror mig veta nästan allt om alla vilket betyder att jag precis som alla dömer människor.

Alla människor om man erkänner det eller inte är upp till var och en, men alla har den där känslan av bekräftelse. Vi alla behöver den, vare sig det gäller att få den av föräldrar, vänner, provresultat, utseendemässigt osv. Dock har de flesta har omvänt det här med bekräftelse till en nivå där de känner att man måste *visa upp sig* för att få den, den känslan att bli godkänd. Det kan vara från gillningar på facebook, retweets på twitter, följare på instagram and so on.

Självklart får man en liten boost att man är bra när man får gillningar eller något annat, fine med all rätt. Men låt det inte vara det som påverkar dig, får dig att känna att du måste göra det ännu bättre nästa gång för att du inte ska förlora allt det där. 

Men det här med att döma människor har gått över till förhastade slutsatser. Man väntar inte in att höra personen utan man går direkt på utseendet och ger ut dessa fördomar som andra snappar upp och för vidare.

Bara för att man tror att man känner personen behöver man inte göra det egentligen. Alla vi har murar som vi isolerar oss själva med för att andra inte ska komma åt våra svaga punkter. Dels kan det vara det här med hur man inte vill bli dömd.

Jag har så många tankar som snurrar, inte bara under dessa kvällar men hela tiden.
Hur viktigt är livet om vi alla kommer dö? det är nog den största frågan och söker jag på google och andra medier så har de stora rubriker om att de har svar .Om jag lyckades få någon att läsa eller ta åt sig så kan det lika väl vara meningen för livet, att påverka. Men den frågan är olika från person till person det med. Alla kommer inte ha läst igenom texten hela vägen hit men för er som har, snälla ta åt er, kommentera vad ni tycker eller hur ni tänker.

Är jag helt ute och cyklar (även om jag inte tror jag är det)? Vill vi att det ska vara på det här sättet, att ens vänner på facebook inte är ens vänner eller vill vi ska utsätta oss för detta tryck vi konstant får höra om vad som är rätt och fel? Var inte tjock, var inte smal, var inte för ljus eller för mörk, var inte för tjatig eller för tyst, se till att vara dig själv men du måste se till att passa in.

Bullshit, ursäkta ordvalet men seriöst jag är också en tonåring jag tar åt mig nästan allt någon säger, Jag kan skratta fast jag är ledsen, jag har dagar då jag mår dåligt och dagar jag mår bra och jag dömer mig själv men om inte jag orkar med allt detta hur kommer alla andra då göra det?
De som lättare tar åt sig, gråter eller bryter ihop? Vi skyller på att det är media...att modellerna är de som gör att flickor får anorexia, att bodybuilders är det som får killarna att vilja träna och främst att vi människor egentligen är oskyldiga när det är vi som skapat allt detta skit.