Det här med känslor är komplicerat och jag har ingen aning varför. Har suttit ett tag nu och försökt hitta ord som kan förklara vad det är jag menar men det är nog oförståeligt och kommer nog vara. Jag är otroligt tacksam för de underbara och viktiga människorna i mitt liv. Hade nog inte varit den jag är utan de.
Det känns ändå så konstigt att se tillbaka på mina vänner och på min släkt och inse hur mycket det förändrats. Vilka som ställt upp och funnits där när det behövdes.
Egentligen så är jag inte typen som gillar förändring to be honest. Gillar inte när känslor, tankar och människor krånglar och ändras.
Egentligen så är jag inte typen som gillar förändring to be honest. Gillar inte när känslor, tankar och människor krånglar och ändras.
Tycker det bara är jobbigt att minnas ibland och tänka på vad som varit samtidigt så hade jag inte heller klarat mig utan minnen. Känns lite som dubbelmoral här. Men det är inget jag tänker göra något åt för så är det, jag ändras och jag byter tankar och åsikter mer än jag dricker vatten, typ. Dålig jämförelse men so be it. Det jag menar är att man lär sig av förändring även om det inte är det lättaste att genom gå, och minnen är bra om man fokuserar på det bra i de istället för att leva i ånger och ångest om vad som kunde varit.
Nu blev det ett hyfsat långt natt-inlägg. Som vanligt hehe. Nej men jag ska ta och stänga ner nu och försöka leva efter det jag faktiskt skriver. Vi höres!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar