(Natt inlägg vilket kan vara lite messy, och förmodligen innehållande överdrivet med text, överanalysering och djupa tankar.)
Det här med att sakna någon eller att sakna minnen. Det lär nog vara bland det jobbigaste som finns. Eller det är nog just känslan som är jobbig mer än själva händelsen.
Jag hittar oftast min tröst i böcker, i låtar där orden jag vill säga men inte kan finns. Grejen är den att dessutom har jag en tendens att skriva av mig alldeles för mycket på bloggen. "
people write the things they can't say" men grejen är den att jag faktiskt skulle kunna säga detta, frågan är bara om någon skulle lyssna? hur viktigt är det för de egentligen att veta att jag tycker saknad är bland den jobbigaste känslan,
ever.
Att veta att det förmodligen var en stund eller en person jag aldrig kommer få tillbaka och även om jag skulle få det skulle det inte vara perfekt.
Inte som innan iallafall. Det här med att kunna släppa taget och gå vidare, varför? kan man inte bara bearbeta det men ändå minnas och hålla kvar?
Enda anledningen till att jag inte helt förlorat hoppet på livet är för att jag minns dessa härliga människor genom minnen och inte konstant sorg och ilska
. Saknad kommer självklart alltid in i bilden men det är som vågor. Ibland sakta och ibland allt på samma gång.
Men den finns alltid där.
Jag tycker dock det är lättare att komma ihåg än att känna. Jag tänker ofta på skillnaden och hur det skulle vara att inte konstant känna saknad.
But then again hur skulle jag då kunna uppskatta allt bra i livet. Chansen att göra det de inte hann och lyckades med.
"
remembering you is easy. I do it everyday, but missing you is a heartache that never goes away." Det är orden sagda av John Green (
som förövrigt är bland världens bästa författare, in my opinion). De är så perfekta och fyllda med mening att jag inte vet vad jag ska beskriva eller förklara. Det handlar om innehållet i varje ord, om varje känsla som kommer fram och hur de stämmer in på alla sätt.
"you can love someone so much, but you can never love people as much as you can miss them." (
John Green igen) Ord med perfektion. Jag tänker inte skriva någon kommentar till dessa (
trots att jag gör det nu iallafall) för de säger det mesta och då kan ni förstå hur mycket jag saknar. För när jag älskar, älskar jag med allt jag har och är en av anledningarna jag sällan säger jag älskar dig osv och när jag hatar, hatar jag även med allt jag har.
Men det jobbigaste är att när jag väl saknar har jag inget kvar.
