ALLT SITTER EGENTLIGEN I HUVUDET

Jag vet inte varför det kommer sig att jag skriver detta just den 31, dagen innan juni börjar och sommaren tar fart, men men nu får det vara så.

Jag har under hela mitt liv varit lite mitt i mellan. Eller åtminstone i mitt huvud.
Jag ser dagligen tjejer som klankar ner på sin vikt och andras. Hur de jämför och tar åt sig av alla dessa sjuka ideal. När min 10-åriga lillebror kommer hem för att fråga varför tjejerna i klassen pratar om sin vikt blir jag så ledsen inombords över att det har gått till även den mindre generationen.

När man talar om vikt är det väldigt lätt att kläcka ur sig kommentarer "Du säger bara så för att du själv är smal" eller "Ja men tycker du att det är fint att vara fet behöver inte andra vilja det" och visst har man hel del rätt i det. Jag kan inte predika eller tala för någon annan egentligen. Jag har dock väldigt sällan sett någon tala från de båda sidorna eller de olika perspektiven men samtidigt så talar jag för mig själv nu. Vad jag tycker och vad jag känner.

Jag har under min uppväxt till mina ynka 16 år varit underviktig och lite "mullig". Jag har haft extra fett på bena och för tunt skinn på armarna. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv jag kan inte skriva ner andras känslor mer än mina. Men jag kan få mitt sagt genom att skriva.

Some people are born skinny, and that's just the way it is. You can't point a finger at them and say they're ill or anorexic. It isn't fair to people born that way.

- Heidi Klum

Det är lika jobbigt för en smal att höra att h*n ser ut som en anorektiker som för en överviktig att höra att h*n är fet. Detta är inget man skämtar om eller påpekar i vårt samhälle. Jag vet för jag har hört båda. Det tär minst lika mycket.

I don't see myself as beautiful, because I can see a lot of Flaws. People have really odd opinions. They tell me I'm skinny, as if that's supposed to make me Happy. 

- Angelina Jolie

Jag minns hur jobbigt det var att höra "Gud var smal du är, äter du ordentligt?" och jag minns hur jobbigt det var att höra "Nämen har du gått upp några kilo, du borde kanske dra ner på chokladen". Jag vet väl ändå bäst själv hur jag ser ut. Jag behöver ingen som påpekar det.

När jag var yngre var jag underviktig och "smal" som många nu vill uttrycka det. Det var väl inget jag tänkte på direkt men det tog väl lite på krafterna varje gång jag fick kommentarer "Du ser ju inte hälsosam ut, du måste äta mer" "du vet barn i din ålder väger mycket mer" osv osv. Jag visste mycket väl att jag var smalare än vissa andra i min omgivning, för påpekade inte vuxna det gjorde de andra det.

Jag åt verkligen mycket och det gör jag än idag. Jag har en stor matsäck och jag har en väldigt bra matförbränning. Det visste jag inte då utan jag tog åt mig av allting de sa och försökte gå upp i vikt.

“I’m in good shape. That shape is round.
” 

― Jarod Kintz

När jag väl kom upp i högstadiet skulle jag tro så nådde jag den punkten där jag gått upp i vikt. Normalviktig dvs. Eller jag tyckte väl att jag var normalviktig för det var ju det skolsyster och läkaren sa. De talade om BMI och hur allt var bra anpassat osv. När jag sedan kom ut och berättade för de andra fick man höra "Oj, så mycket väger iallafall inte jag" "Fast du är väl ganska kort också" och andra lite nedvärderande kommentarer. Det var väldigt mycket "Ska du verkligen äta så mycket" "Är du inte redan mätt" osv och det slutade med att man ville inte längre dela med sig av sin vikt eller matvanor.

 “Eating is not a crime. It’s not a moral issue. It’s normal. It’s enjoyable. It just is.” 

― Carrie Arnold

Det var vissa gånger jag kände att fan jag saknar tillbaka till den den tiden jag var "smal" men sen när jag väl tänker tillbaka så gör jag inte det. Jag hade bristande näring, jag hade blodbrist, för lite kalcium och för lite järn och listan fortsätter. En hel del har minskat nu men det finns ju en del som är kvar trots min ökning av vikt. Det jag menar är att om vi konstant kommer tänka på vårt hull om magen kommer vi aldrig bli nöjda och det där extra fettet på vaden, vad gör det när du är frisk och kan leva livet ändå?

“Even the models we see in magazines wish they could look like their own images.” 

― Cheri K. Erdman

Jag var inte mer lycklig när jag sedan blev lite mer än det "normala" eller när jag väl var under det "normala". Det finns ingen perfekt eller ideal vikt. Det är med vad du själv nöjer dig med som sätter gränsen. Vikten är inte vad som gör dig riktigt lycklig i slutändan. 

Vi alla har olika kroppar, olika former, olika mycket fett, olika långa och väger olika mycket. För hur kul vore det egentligen om alla vägde och såg ut likadant? Visst finns det det dagar jag bara vill säga till dessa 10-åriga tjejer att de är bra och deras vikt är bra men sedan finns det även dagar där jag även behöver  säga  det till mig och andra i min omgivning med.

“To lose confidence in one’s body is to lose confidence in oneself.” 

― Simone de Beauvoir