PANIKEN SOM UPPSTÅR PÅ KVÄLLEN

Jag är en person som lever på bilder, musik och minnen. Jag kan inte minnas en dag där jag inte tagit en kort för att minnas. Jag har väl ett helt okej fungerande minne men skulle jag få alzheimers skulle jag uppskatta om någon påminde mig med de minnen som finns kvar och dokumenterade. Så ni kan ju tänka er att för någon som lever på bilder och dokument m.m att inte få igång sin dator där näst intill ALLT är. 

Jag brukar få ångest och panik (kommer ta det i separat inlägg) men inget som detta. Jag hade precis överfört bilderna från när vi firade min bror till nu och helt plötsligt går det inte att logga in. Jag kommer inte in på datorn och jag får varningar om hårddisken. Jag har haft trubbel med hårddisken innan men det är inget jag tänkt på som när den blir överhettad osv. Nej istället låter jag det vara, det gör jag nu med för jag har fortfarande inte lärt mig. 

ANYWAY tillbaka till ämnet. Åh vilken panik jag fick över att allt jag skrivit försvunnit, min brors bilder och mina minnen iallafall. Jag kände att skulden låg på mig, mitt ansvar att ta hand om bilderna och allt annat. Så det kändes som att allt var mitt fel, som vanligt.

Tur nog efter mycket ångest, böner osv så gick den igång och jag kom in. Det är ju en lättnad, men det var ju ett rent helvete i väntan på lättnaden. Jag tycker det är så hemskt att man är så beroende av en apparat som denna att om den skulle krascha så skulle en stor del av mitt liv det med. Förstår vi verkligen betydelsen och innebörden av all denna teknologi?

Jag kommer nog skriva ett inlägg om detta med men just nu ville jag bara skriva av mig lite. Som vanligt blir det ganska mycket.