NÄR ORDEN INTE RÄCKER TILL

Jag hade tänkt skriva tidigare. Jag hade tänkt att försöka sätta ord men jag suddar ut och börjar om och sedan ger upp igen. Jag har varit tom under veckan försökt hitta en lösning och förklaring men det gör mig bara mer ledsen och arg på universum.

Jag vill berätta om hur kul Isas fest var och hur glad jag var när jag kom hem efter den. Hur härlig stämning och härligt sällskap det var. Men det enda som kommer upp är ångesten och klumpen man hade dagen efter. Joel kom aldrig hem, en av de härliga grabbarna som var där. Jag kände inte honom på samma sätt, vi hade mer gemensamma bekanta? kan man skriva så? Men vi pratade, skrattade och kramades samma kväll. Sjukt hur snabbt allting kan ta vändning och på så kort tid.

Jag kände inte Joel så speciellt mycket som sagt, men det faktum att jag fick ta del av hans härliga personlighet och skratt den kvällen är något som dämpar sorgen och klumpen som finns.
Dock att vissa människor känner ett behov av att utnyttja det faktumet att ha känt honom osv är lite provocerande. Vi alla är tomma av denna händelsen, Fagersta är mörkare än vanligt och jag kan inte förställa mig hur hans vänner och familj känner sig. Det är nog bland det som gör mest ont i hjärtat. För hade jag kunnat ge de den stunden eller bilden från kvällen som Joel var som gladast hade jag gjort det. Om jag mått dåligt med oro så måste de haft det flera gånger värre och det gör klumpen lite större.

Jag har ältat och tänkt, och desto mer jag tänkt på kvällen desto blurrigare blir det. Jag har analyserat men det jag kommit fram till är att jag måste tro att det var så det stod skrivet. Hur många människor är inte berusade i vid Hamnkrogen på sommaren? Hur kunde inte polisen dykt i vattnet redan första kvällen? var tankar som kom upp men man måste förstå och tro att händelsen inte är någons fel. Ingen hade kunnat göra något annorlunda. Det var en olyckshändelse. En overklig, hemsk olyckshändelse.

Jag var ute både måndag vid midnatt, tisdag under eftermiddan och några timmar innan de hittade honom. På något sätt hur hemskt detta än låter så lättades lite av klumpen när de hittat honom. Att han var i vattnet var det man fasat när man gått runt med gnuttan hopp men på det sättet kan hans vänner och familj få ett avslut, en förklaring.
Hursom ville jag bearbeta detta innan jag skrev, för sakta men säkert början vardagen gå vidare.
Jag var till minnesplatsen de gjort vid slussarna i fredags och tog med mig Clara vilket underlättade. Vi tände ljus och bara uppskattade hur fint de gjort det. Med rosor och ljus.
Det är så jag kommer komma ihåg honom, genom hans vänners minnen och de jag lyckades få under kvällen.

Texten kan vara osammanhängande men det är för att mina tankar är lika utspridda. Vill egentligen inte ens skriva om detta för inga ord gör det rättvisa.
Tänker fortfarande på hans vänner och familj och skickar den lilla styrkan jag har till de.
Vila i frid fina Joel. 

Förutom det valde jag att åka med min familj till Malmö, mitt happyplace och för att bara kunna vara.