NÄR ORDEN INTE RÄCKER TILL

Jag hade tänkt skriva tidigare. Jag hade tänkt att försöka sätta ord men jag suddar ut och börjar om och sedan ger upp igen. Jag har varit tom under veckan försökt hitta en lösning och förklaring men det gör mig bara mer ledsen och arg på universum.

Jag vill berätta om hur kul Isas fest var och hur glad jag var när jag kom hem efter den. Hur härlig stämning och härligt sällskap det var. Men det enda som kommer upp är ångesten och klumpen man hade dagen efter. Joel kom aldrig hem, en av de härliga grabbarna som var där. Jag kände inte honom på samma sätt, vi hade mer gemensamma bekanta? kan man skriva så? Men vi pratade, skrattade och kramades samma kväll. Sjukt hur snabbt allting kan ta vändning och på så kort tid.

Jag kände inte Joel så speciellt mycket som sagt, men det faktum att jag fick ta del av hans härliga personlighet och skratt den kvällen är något som dämpar sorgen och klumpen som finns.
Dock att vissa människor känner ett behov av att utnyttja det faktumet att ha känt honom osv är lite provocerande. Vi alla är tomma av denna händelsen, Fagersta är mörkare än vanligt och jag kan inte förställa mig hur hans vänner och familj känner sig. Det är nog bland det som gör mest ont i hjärtat. För hade jag kunnat ge de den stunden eller bilden från kvällen som Joel var som gladast hade jag gjort det. Om jag mått dåligt med oro så måste de haft det flera gånger värre och det gör klumpen lite större.

Jag har ältat och tänkt, och desto mer jag tänkt på kvällen desto blurrigare blir det. Jag har analyserat men det jag kommit fram till är att jag måste tro att det var så det stod skrivet. Hur många människor är inte berusade i vid Hamnkrogen på sommaren? Hur kunde inte polisen dykt i vattnet redan första kvällen? var tankar som kom upp men man måste förstå och tro att händelsen inte är någons fel. Ingen hade kunnat göra något annorlunda. Det var en olyckshändelse. En overklig, hemsk olyckshändelse.

Jag var ute både måndag vid midnatt, tisdag under eftermiddan och några timmar innan de hittade honom. På något sätt hur hemskt detta än låter så lättades lite av klumpen när de hittat honom. Att han var i vattnet var det man fasat när man gått runt med gnuttan hopp men på det sättet kan hans vänner och familj få ett avslut, en förklaring.
Hursom ville jag bearbeta detta innan jag skrev, för sakta men säkert början vardagen gå vidare.
Jag var till minnesplatsen de gjort vid slussarna i fredags och tog med mig Clara vilket underlättade. Vi tände ljus och bara uppskattade hur fint de gjort det. Med rosor och ljus.
Det är så jag kommer komma ihåg honom, genom hans vänners minnen och de jag lyckades få under kvällen.

Texten kan vara osammanhängande men det är för att mina tankar är lika utspridda. Vill egentligen inte ens skriva om detta för inga ord gör det rättvisa.
Tänker fortfarande på hans vänner och familj och skickar den lilla styrkan jag har till de.
Vila i frid fina Joel. 

Förutom det valde jag att åka med min familj till Malmö, mitt happyplace och för att bara kunna vara.

ALLA HJÄRTANS DAG MED BESTIE

Alla hjärtans dag och jag spenderade min kväll tillsammans med bestie. I 5 år har vi alltså träffats på den dagen trots andra människor i bilden. Förra året var det under lunch, året innan en frukost och i år fick det bli en kväll. Men 5 år?? alltså hur fort springer tiden iväg egentligen. Känns mest jag bara står och stampar på samma ställe.
Hursom var det jätte mys att bara hinna prata ikapp, skratta och gotta i sig lite fika. Det är oftast så våra dagar tillsammans brukar vara. Vissa saker består vilket är otroligt skönt nu när det är så mycket kaos runt omkring.

STUDIEDAG, FIKA OCH MAT PÅ EN ONSDAG

Jag vet seriöst inte hur jag ska börja inlägg så kör med att bara berätta om hur skönt det är med studiedagar att andas på. Att bara vara. Var faktiskt knappt hemma idag. Hade mysigaste fikat som varade i några timmar med mysigaste och finaste sällskapet. Älskar när man är bekväm med någon och det bara flyter på, inte framtvingat, kan prata om allt och inget. Nej det gillar jag, guldvärt med personer man klickar med. 

Hamnade hos blondie efter det, lagade mat tillsammans, åt, bara umgicks, körde lite allsång på det med gamla låtar. Kom hem, åt igen och nu sitter jag och försöker beskriva detta kort och koncist. 

Vill bara ha massor av dagar som dessa istället. Lat som man är gör man dessutom inget av det man borde göra, men fy vad bra jag mådde av denna dag. 

Sådan kontrast till ens vardag, rutiner, sena dagar och plugg. Detta bidrar till lite ljus i mitten av veckan. Vill bara ha helg för att sedan tagga till nästa helg.

EVERY BRUNETTE NEEDS A BLONDE

Halloj! Tänkte blogga mer rutinerat eftersom jag tjatat om det nu. Jag och Simme har vår dagliga lurtid där vi snackar i telefon vilket vi gör just nu. Helt sjukt hur länge jag kan prata med denna favvis och bara vara. Pratar i typ minst 2 timmar varje dag inklusive det att vi ses i skolan, ÄLSKAR. Vi är seriöst bättre än människor i förhållanden, i 6 år har vi klarat 3 månader distans under sommarn, alla lov ifrån varandra och ändå vara balansen i varandras liv.

Nej nu blev det för gullig, känslig och tjatig text men den blondinen är den som gör mig rätt så glad. Skolan rullar precis som vanligt. Friluftsdag imorgon, studiedag efter det och sedan biologiolympiad för att sedan äntligen mötas av fredag. Det var veckan. Nej men mer ingående gällande dagarna antar jag kommer upp under veckan. Högskoleprovet är anmält nu, rapporter är snart klara och jag är så utmattad att jag bara flummar och skriver fler ord som är onödiga. 
Vi höres under veckan fellas. 

I AM THE LEADER I AM THE WOLF

/Wolves and women are relational by nature, inquiring, possessed of great endurance and strength. They are deeply intuitive, intensely concerned with their young, their mate and their pack. Yet both have been hounded, harassed and falsely imputed to be devouring and devious, overly aggressive, of less value than those who are their detractors. //- Clarissa Pinkola Estes

THE BREAK IS OVER AND SO AM I

Detta med att tappa lusten till att skriva har ockuperat mitt liv, speciellt förra halvåret. Jag har varken haft tid eller ork. Orken beror nog dock mest på den bristande inspirationen.

Det är sjukt att folk, människor vad man nu vill kalla sig för, fortfarande tittar in och vill se vad jag gör eller vad jag skriver om. Vissa kanske inte ens läser utan mest kollar på bilder men det är saksamma egentligen. 

Jag vill tillbaka, till de dagarna jag hade tusen tankar och åsikter att skriva om. Till de dagar jag var så ivrig att skriva ner känslorna att jag inte hittade ord. Till de dagarna då detta betydde något. 

Jag tar studenten i år. Bland de viktigaste människorna i mitt liv kommer vara tvungna att se på från en annan värld eller vad det än är man kallar det som kommer efter döden. De kommer saknas vid min sida och konstant finnas i tanken. Jag är tvungen att bli vuxen, göra egna val, bestämma en framtid och jag har noll koll. 

Det finns så mycket jag vill göra men jag vet inte när eller om jag har tid. Jag vill plugga roliga kurser, jag vill resa, volontär jobba, roadtrip:a, skriva, följa en bucketlist osv Så mycket att göra så lite tid och för lite pengar. Nej ska försöka intala mig själv att det finns en plan skriven. 

Två bilder där jag leker djup och viktig, med slarvigt hår, mysigaste koftan och blick ner i marken för att se lite mystisk ut.