ALLT SITTER EGENTLIGEN I HUVUDET

Jag vet inte varför det kommer sig att jag skriver detta just den 31, dagen innan juni börjar och sommaren tar fart, men men nu får det vara så.

Jag har under hela mitt liv varit lite mitt i mellan. Eller åtminstone i mitt huvud.
Jag ser dagligen tjejer som klankar ner på sin vikt och andras. Hur de jämför och tar åt sig av alla dessa sjuka ideal. När min 10-åriga lillebror kommer hem för att fråga varför tjejerna i klassen pratar om sin vikt blir jag så ledsen inombords över att det har gått till även den mindre generationen.

När man talar om vikt är det väldigt lätt att kläcka ur sig kommentarer "Du säger bara så för att du själv är smal" eller "Ja men tycker du att det är fint att vara fet behöver inte andra vilja det" och visst har man hel del rätt i det. Jag kan inte predika eller tala för någon annan egentligen. Jag har dock väldigt sällan sett någon tala från de båda sidorna eller de olika perspektiven men samtidigt så talar jag för mig själv nu. Vad jag tycker och vad jag känner.

Jag har under min uppväxt till mina ynka 16 år varit underviktig och lite "mullig". Jag har haft extra fett på bena och för tunt skinn på armarna. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv jag kan inte skriva ner andras känslor mer än mina. Men jag kan få mitt sagt genom att skriva.

Some people are born skinny, and that's just the way it is. You can't point a finger at them and say they're ill or anorexic. It isn't fair to people born that way.

- Heidi Klum

Det är lika jobbigt för en smal att höra att h*n ser ut som en anorektiker som för en överviktig att höra att h*n är fet. Detta är inget man skämtar om eller påpekar i vårt samhälle. Jag vet för jag har hört båda. Det tär minst lika mycket.

I don't see myself as beautiful, because I can see a lot of Flaws. People have really odd opinions. They tell me I'm skinny, as if that's supposed to make me Happy. 

- Angelina Jolie

Jag minns hur jobbigt det var att höra "Gud var smal du är, äter du ordentligt?" och jag minns hur jobbigt det var att höra "Nämen har du gått upp några kilo, du borde kanske dra ner på chokladen". Jag vet väl ändå bäst själv hur jag ser ut. Jag behöver ingen som påpekar det.

När jag var yngre var jag underviktig och "smal" som många nu vill uttrycka det. Det var väl inget jag tänkte på direkt men det tog väl lite på krafterna varje gång jag fick kommentarer "Du ser ju inte hälsosam ut, du måste äta mer" "du vet barn i din ålder väger mycket mer" osv osv. Jag visste mycket väl att jag var smalare än vissa andra i min omgivning, för påpekade inte vuxna det gjorde de andra det.

Jag åt verkligen mycket och det gör jag än idag. Jag har en stor matsäck och jag har en väldigt bra matförbränning. Det visste jag inte då utan jag tog åt mig av allting de sa och försökte gå upp i vikt.

“I’m in good shape. That shape is round.
” 

― Jarod Kintz

När jag väl kom upp i högstadiet skulle jag tro så nådde jag den punkten där jag gått upp i vikt. Normalviktig dvs. Eller jag tyckte väl att jag var normalviktig för det var ju det skolsyster och läkaren sa. De talade om BMI och hur allt var bra anpassat osv. När jag sedan kom ut och berättade för de andra fick man höra "Oj, så mycket väger iallafall inte jag" "Fast du är väl ganska kort också" och andra lite nedvärderande kommentarer. Det var väldigt mycket "Ska du verkligen äta så mycket" "Är du inte redan mätt" osv och det slutade med att man ville inte längre dela med sig av sin vikt eller matvanor.

 “Eating is not a crime. It’s not a moral issue. It’s normal. It’s enjoyable. It just is.” 

― Carrie Arnold

Det var vissa gånger jag kände att fan jag saknar tillbaka till den den tiden jag var "smal" men sen när jag väl tänker tillbaka så gör jag inte det. Jag hade bristande näring, jag hade blodbrist, för lite kalcium och för lite järn och listan fortsätter. En hel del har minskat nu men det finns ju en del som är kvar trots min ökning av vikt. Det jag menar är att om vi konstant kommer tänka på vårt hull om magen kommer vi aldrig bli nöjda och det där extra fettet på vaden, vad gör det när du är frisk och kan leva livet ändå?

“Even the models we see in magazines wish they could look like their own images.” 

― Cheri K. Erdman

Jag var inte mer lycklig när jag sedan blev lite mer än det "normala" eller när jag väl var under det "normala". Det finns ingen perfekt eller ideal vikt. Det är med vad du själv nöjer dig med som sätter gränsen. Vikten är inte vad som gör dig riktigt lycklig i slutändan. 

Vi alla har olika kroppar, olika former, olika mycket fett, olika långa och väger olika mycket. För hur kul vore det egentligen om alla vägde och såg ut likadant? Visst finns det det dagar jag bara vill säga till dessa 10-åriga tjejer att de är bra och deras vikt är bra men sedan finns det även dagar där jag även behöver  säga  det till mig och andra i min omgivning med.

“To lose confidence in one’s body is to lose confidence in oneself.” 

― Simone de Beauvoir

CAMPING TRIP WITH MY CLASS - PART ONE

Några bilder från skolcampingen till att börja med. Jag skulle kunna skylla på att jag har haft så mycket i skolan att jag inte bloggat, men den ursäkten har jag dragit så många gånger. Jag har istället inte riktigt haft orken till det. Blåsigt och kallt är min summering av fältövningen. Dock med väldigt mysigt och härligt sällskap.
Hade riktigt härliga tältmates dvs Helen och Matilda som gjorde det hela lite bättre. Men vår klass är i stort sett väldigt härlig att vara och spendera tid med. Härligare än de, var nog värmen att komma hem till och duschen. ANYWAY tar och avslutar detta inlägg nu och börjar trixa med nästa fotodel istället. Vi höres!

STRESSEN VI ALLA UPPLEVER

Det här med stress är ju nämligen något vi alla upplever. Jag är en person som även kan få ångest och panikattacker om min stress går överstyr.
När jag valde natur hade jag räknat med stressen, men inte hastigheten gällande stressen.

Jag hade till exempel inte en blekaste aning om att vi kunde ha upptill 3 prov eller mer under en vecka. Att vi skulle ha typ minst 2 nationella VARJE termin. Att vi konstant var tvungna att prestera utan att kunna bromsa. För bromsar vi halkar vi efter, tappar vi motivationen så kan vi inte höja betygen i slutet sen.

Det är konstanta krav som måste toppas och sättas. Jag tycker det är ett mirakel att vi lyckas balansera detta. Jag har behövt ta pauser från mina vänner när det är de jag behövt under denna period och istället fokuserat på att döda mig själv och bränna ut mig med plugg.

Alla har olika sätt att plugga, alla lär sig olika snabbt. Jag har gått från att vara någon som inte pluggar till att vara någon som måste plugga. Jag har gått från en lugn hastighet till maxad just för att jag måste hinna och jag blir mer och mer stressad för varje dag som går. Min längtan till sommarlovet är som bortblåst just för att jag inte hinner tänka på det bra som kommer utan endast "Shit, jag har har inte pluggat till provet. Igen." "Fan, jag kommer inte fatta detta inom denna vecka inför provet" Osv. Att ha gått från en person som alltid satsat allt på skolan till att vara någon som knappt orkar ta sig upp på morgon. Stress enligt mig sitter inte bara i huvudet utan också i omgivningen.

Denna vecka har vi haft nationella Laboration Kemi (igår) och redan på Torsdag har vi Matten. För er som dessutom tänkte nämna att flera har det, ja jo det stämmer men vi har på kurs 2 dvs en hel mattebok på en termin. C-kurs dessutom och tro mig den är inte lätt och inte heller bara en "gnutta" svårare. Jag beundrar de i min klass som lyckas förstå och hinna för att sedan sätta ett toppbetyg medan jag kommer där och känner mig som en eftersläntare trots att jag vet att jag kan.

Stress kommer i olika perioder. Jag har vissa dagar när jag inte känner mig stressad alls, när jag tror att jag är förberedd och kan allt som ska och förväntas kunna. Men sen finns det de dagarna när allting bara blir för mycket och jag vill bryta ihop. När jag känner att allt jag gör är inte tillräckligt och att allt plugg och slit inte lönar sig. Det är de dagarna ångesten också väljer att titta in.

Oftast vill ångesten titta in dagen innan proven också bara för att psyka mig lite mer. Och med ångest medförs stress och som fortsättning på det kommer paniken. Stress är ju något vi alla upplever, men hur vi upplever det är olika.

FAMILY TIME IS PROBABLY THE BEST TIME

Det här har varit en bra dag. Jag har fortfarande mördarveckor i skolan men jag hoppas att jag överlever de. Känns väldigt tragiskt annars. Nej men morgonen började väl med att jag drog med mamma upp till stan för att hjälpa till inför EU valet osv sen drog vi vidare mot Hembygdsgården då det var Barnens dag. Hade helt enkelt en väldigt mysig lördag med familjen istället för med plugget. Jag kommer dock förmodligen inte uppdatera lika mycket nu, inte för att jag uppdaterar mycket men men det kommer iallafall vara segare än vanligt med uppdateringen pga plugget och nationella. ANYWAY tittar väl in när jag känner för't. Vi höres!

THE LONG WEEKEND JUST GOT SHORT

Halloj. Kom på nu när jag lagt mig ner för att läsa lite att jag inte bloggat med Sandviken bilderna från långhelgen vi hade. Min moster hon kan laga mat hon. Älskar att åka till Sandviken just för att hon finns där och pga hennes mat. ANYWAY har massvis med plugg och skit, har en mördar vecka att se fram imot eller veckor rättare sagt. Dock i slutet av maj (denna månad) så kommer allt vara slut. Så skönt, längtar ihjäl mig. Men känner att nu ska jag återgå till mitt läsande. Vi höres!

RANDOM FACTS ABOUT ME

Jag har alltid massa flika uppe som jag typ aldrig stänger ner. En hel del i min omgivning stör sig massvis på detta men för mig är det en vana. Jag lär förmodligen inte ändra det heller. Har för tillfället nämligen 35 flikar uppe. Ooups.

Jag älskar att prata i telefon med vissa människor. Jag kan skriva ett meddelande men efter några minuter så ringer jag upp istället. Känner att det är lättare att prata i vissa lägen faktiskt, med skön tystnad emellanåt dessutom.

Jag har fortfarande inte riktigt hittat en studieteknik som passar mig, gymnasiet skiljer sig så jäkla mycket från högstadiet både i plugg och mentalt. Är dock stolt att jag lyckats ta mig igenom detta med hjälp av ingenting!

Jag tycker datorn kan vara bland det tråkigaste som finns, ever. Att bara sitta och bläddra, scrolla och försöka hitta en ny blogg att läsa för att slösa tid. Alltså nej, har tröttnat på datorn lika mycket som jag tröttnat på Facebook. Dvs Mycket. Men den har ju självklart sina bra stunder i de flesta fall, som när man tittar på serier, filmer eller googlar på en massa.

Jag hatar att folk dömer mig för det de ser med blotta ögat. Jag ogillar så extremt när folk har förutfattade uppfattningar och meningar angående mig utan ens försökt tagit reda på det som döljer sig. Det är så ytligt och verkligen ett sätt att döma boken efter sitt omslag.

Jag tycker det är sjukt kul att googla på sjukdomar och hur nobelpristagare utvecklat sina tankar och ideer. Jag tycker det är så himla sick att de flesta inte ens gillar skolan. (Ser ni kopplingen lixom? nästa nobelpristagare kanske.) 

Jag läser ofta Shakespeare. Jag läser andra väldigt gamla romaner och författares verk, aswell. Jag älskar dock att läsa de på engelska, värdelösa på svenska typ. Så jag är en riktig sucker för klassiska historier och romaner.

Jag tycker livet och döden är bland det mest intressanta som finns. Jag läser och googlar konstant om det. Jag började med det när jag faktiskt läste Shakespeare första gången och sen dess har det hängt med. Jag tycker det är så jäklars intressant att läsa om vad olika religioner och tolkningar tycker om det.

Lite ointressant fakta för er att veta angående mig. Charma mig med en bok som jag i hemlighet älskar så kommer jag vara en trogen vän för evigt, typ. ANYWAY kommer förmodligen blogga när jag har tid istället för regelbundet då jag trots allt går naturprogrammet med stress och plugg som når upp till månen. 

PANIKEN SOM UPPSTÅR PÅ KVÄLLEN

Jag är en person som lever på bilder, musik och minnen. Jag kan inte minnas en dag där jag inte tagit en kort för att minnas. Jag har väl ett helt okej fungerande minne men skulle jag få alzheimers skulle jag uppskatta om någon påminde mig med de minnen som finns kvar och dokumenterade. Så ni kan ju tänka er att för någon som lever på bilder och dokument m.m att inte få igång sin dator där näst intill ALLT är. 

Jag brukar få ångest och panik (kommer ta det i separat inlägg) men inget som detta. Jag hade precis överfört bilderna från när vi firade min bror till nu och helt plötsligt går det inte att logga in. Jag kommer inte in på datorn och jag får varningar om hårddisken. Jag har haft trubbel med hårddisken innan men det är inget jag tänkt på som när den blir överhettad osv. Nej istället låter jag det vara, det gör jag nu med för jag har fortfarande inte lärt mig. 

ANYWAY tillbaka till ämnet. Åh vilken panik jag fick över att allt jag skrivit försvunnit, min brors bilder och mina minnen iallafall. Jag kände att skulden låg på mig, mitt ansvar att ta hand om bilderna och allt annat. Så det kändes som att allt var mitt fel, som vanligt.

Tur nog efter mycket ångest, böner osv så gick den igång och jag kom in. Det är ju en lättnad, men det var ju ett rent helvete i väntan på lättnaden. Jag tycker det är så hemskt att man är så beroende av en apparat som denna att om den skulle krascha så skulle en stor del av mitt liv det med. Förstår vi verkligen betydelsen och innebörden av all denna teknologi?

Jag kommer nog skriva ett inlägg om detta med men just nu ville jag bara skriva av mig lite. Som vanligt blir det ganska mycket. 

THE FIRST OF MAY ~ VALBORG

“You've gotta dance like there's nobody watching, Love like you'll never be hurt, Sing like there's nobody listening, And live like it's heaven on earth.”  - William W. Purkey

Första Maj. Det är väl då vi säger att våren börjar på riktigt? 
Dock känns det som Fagersta har PMS väder hela tiden istället. Men samtidigt så ska jag vill inte klaga då det varit bra i de flesta fallen. Hade en bra valborg iallafall tillsammans med mina vänner. Skulle egentligen träffat ett annat gäng men det var lika värt att stanna kvar.
Blev blöt som tusan då jag gick i spöregnet med endast skinnjacka och utan paraply. Dock när jag torkat en stund vid ICA så delade jag och Ellenrellen Paraply till Picasso och Amanda. ANYWAY vi käkade pizza på Picasso (Tradition). Far vidare mot Amanda, tävlade lite, spelade, sjöng singstar och dansade satan. En väldigt lyckad kväll och välbehövlig då jag inte hunnit umgåtts med mina kära vänner lika mycket! Svängde även förbi brasan med pappa runt 11.20 typ.

Har gjort det i så många år (läs: ALLA år) så förstår inte varför jag inte skulle i år